U2 3D - en storslagen intimitet

En amerikansk recensent skrev att hans enda invändning mot U2 3D var att han skulle ha föredragit att inte få en "lap dance" av Adam Clayton. Jag tänkte det när jag läste det och jag säger det nu: Karln är uppenbarligen galen.

Bono & Adam Clayton live, Vertigo//2006 tour (klicka på bilden för att se den i större format) Det är just illusionen av närhet som gör U2 3D till en sådan upplevelse. Det handlar förstås om effekter, men det är inte bara det. Framför allt har bandet och filmskaparna lyckats fånga det storslagna och samtidigt intima hos en U2-konsert.

Något mer olikt Rattle And Hum än U2 3D får man leta efter, i alla fall om man håller sig inom genren. Det här är definitivt U2 anno 2006. Men visst innehåller filmen detaljer som blickar mot det förflutna.

För de fans som ännu inte haft chansen att se bandet live så ger U2 3D en hyfsat god bild av hur det kan vara. Men istället för att stå där med värkande fötter och rygg efter att ha köat i tolv timmar och förgäves försöka se över axeln på den där långa killen som alltid lyckas ställa sig precis framför en, så sitter man bekvämt nedsjunken i en biofåtölj. Man får till och med ett par raffiga (nåja) glasögon.

Något man inte riktigt uppfattar på en vanlig konsert är känslan av hur stort det är, men när kameran här sveper över publiken på Rio de la Plata-stadion i Buenos Aires så både syns och känns det. 3D-effekterna används flitigt, men tar ändå inte över filmen. Ljudet är riktigt bra, så vitt jag kan bedöma. Faktiskt så bra att jag i andra låten börjar misstänka att Bonos sång är pålagd i efterhand, så klockren låter den. Kanske inte, men det märks ändå att man lagt ner stor möda på efterredigeringen.

Larry Mullen Jr.  live, Vertigo//2005 tour Det märks också att man funderat en del över kameravinklar. Särskilt spännande är det att som åskådare få Larry Mullen Jr.-perspektiv i flera bilder.

Man vänjer sig dock förvånansvärt snabbt vid 3D-formatet; redan i tredje låten känns det fullkomligt naturligt och det krävs mer för att uppnå den där "Wow!"-känslan. Tack och lov faller U2 inte i fällan att exploatera det för mycket; ett välplacerat mickstativ här och där räcker som en påminnelse. Visst tycks Adams instrument ibland nästan obscent långt, men på det stora hela är det musiken som får tala för sig själv, i en märkligt lyckad avvägning.

Mycket har genom åren sagts om U2:s samspel med sin publik och visst syns det också här; stora, starka karlar med tårar rinnande nedför kinderna, jublande tjejer med lyfta armar, Bonos stora leende när argentinarna och brassarna passionerat sjunger med i låtarna. Men något som märks än mer i filmen är hur sammansvetsade U2 är som band. Det blir extra tydligt i en bild där Larry, Adam och Bono befinner sig i varsin spets av en triangel, sådär trettio till femtio meter från varandra. Ändå finns förbindelsen där - det riktigt sprakar mellan dem.

U2 3D innehåller många ögonblick då energin är påtaglig, stundtals snudd på överväldigande kraftfull. Men också stunder så sköra att man håller andan av rädsla för att trasa sönder dem. När tändare och mobiltelefoner lyser upp stadion gör 3D-effekten att Bono ser ut att sväva tyngdlöst i en stjärnbeströdd himmel.

The Edge live, Vertigo//2006 tour Nu undrar alla Edge-fans när jag tänker komma till sak och jag kan bara beklaga. Visst, U2:s gitarrist spelar med sedvanlig skicklighet och professionalism, men av någon anledning känns han inte riktigt lika "med" som de andra tre. Han gör en absolut inte besviken, men något är det som saknas, kanske den genuina spelglädjen. Vilket är föga förvånande med tanke på att det var precis efter Buenos Aires-spelningarna som U2 oväntat flyttade fram resten av turnén. Edge har själv senare sagt i en intervju att den andra Buenos Aires-konserten är den enda han spelat under U2:s långa karriär då han egentligen inte ville vara där. Tyvärr märks det i viss mån.

Jag inser att jag efter att ha sett nio konserter på Vertigo-turnén sitter där med alldeles för mycket förhandsinformation. Kommer på mig själv med att fundera om den krämfärgade Gibson som Edge hanterar med sådan bravur är samma som han senare auktionerade bort till förmån för Music Rising. Men det finns ögonblick då inte ens den mest blaserade U2-fan kan vara oberörd; klump i halsen, tårar i ögonen - jodå. Varvat med dunkande puls, rusande adrenalin och världens största leende.

Förvänta er inga överraskningar vad gäller låtlistan, ur den aspekten är det här en typisk Vertigo-spelning. 14 låtar finns med och vilka det är får ni själva upptäcka. För mig var en stor del av behållningen med U2 3D överraskningsmomentet och jag tror inte jag hade uppskattat en del av effekterna lika mycket om jag hade vetat om att de skulle komma. En sak bara; den som reser sig och går när eftertexterna börjar rulla får skylla sig själv.

Bono live, Vertigo//2005 tour (klicka på bilden för att se den i större format) Ett par nickar till hardcore-fansen har smugit sig in, som att i en bild fokusera på Edge's snabba gitarrbyte, men på det stora hela är det här en film för.... ja, faktiskt alla. Något som dock slår mig när jag ser U2 3D är hur politiska U2:s konserter är. Givetvis visste jag det, men här blir det på något sätt än mer påtagligt. Så även om man gott kan ta med icke U2-fans på den här filmen så vill jag komma med en liten varning; de som inte uppskattar bandets politiska engagemang kan lika gärna stanna hemma.

Som jag sade inledningsvis så är U2 3D mycket olik Rattle And Hum, U2:s första biograffilm. Ändå har de så mycket gemensamt; all den glädje, ilska och sorg som de här fyra irländarna lyckas kanalisera genom sin musik. Inga effekter i världen kan överskugga det och häri ligger ärligheten. U2 må leka med teknik och innovation, men igenom lyser deras kärlek till musiken och till att spela live.

Många känslor och tankar snurrar runt inombords när jag lämnar biolokalen och kliver ut i den kalla Dublin-kvällen. Det är dock först senare, när jag sitter på Octagon och skriver rent mina anteckningar som jag inser vad det är som jag just har bevittnat.

U2 har med U2 3D slutit cirkeln som de påbörjade med ZooTV.

Marie, Dublin 2008-02-21
marie@u2.se

Fakta
Namn: U2 3D
Regi: Catherine Owens och Mark Pellington
Produktion: Catherine Owens, John Modell, Jon Shapiro och Peter Shapiro
Visuella effekter: Dave Franks
Inspelad: Rio de la Plata Stadium, Buenos Aires, Argentina och Morumba Stadium, São Paolo, Brasilien, 20 februari - 2 mars 2006
Längd: 85 minuter
Filmens officiella websida: www.u23dmovie.com
Filmens svenska sida: www.u23d.se

visa alla artiklar

Dela på Facebook