New Year's Concert

Lovetown konsertposter En av U2s mest berömda konserter någonsin ägde rum nyårsafton 1989 på Point Depot Theatre i Dublin. Efter Berlinmurens fall, mindre än två månader tidigare, bevittnade världen hur en epok gick i graven och ett nytt Europa formades. Decennieskiftet skulle passande nog också komma att markera slutet på en era för U2.

Datum: 31 december 1989
Arena: Point Depot Theatre, Dublin.
Övriga konsertdatum: 26, 27, 30 december 1989.
Publik: 4 x 5 000
Förband: BB King med band

När U2 i slutet av Lovetown-turnén återvände till Dublin för fem spelningar på Point Depot Theatre visste mediahypen inga gränser. Fackpressen och experterna kanske såg ner på U2 efter deras så kallade misslyckande med albumet och filmen Rattle And Hum, men hemmapubliken gjorde det definitivt inte. Som en tidning konstaterade (och inte för sista gången): "The Boys are back in town!".

Både press och allmänhet chockades dock av biljettpriserna - IR£20,50 för ståplats och IR£25,50 för reserverade sittplatser. Den allmänna meningen tycktes vara att U2 var skyldiga Dublin-publiken en hel del, eftersom bandet utan sina fans inte skulle ha varit där de är idag. U2 hade inte spelat inomhus i Dublin sedan 1982 och efter att tidigare fått ta emot kritik för att ha spelat på opersonliga fotbollsstadions får de nu höra att Point Depot är för litet som konsertlokal, eftersom antalet platser är för få för att möta den förväntade efterfrågan.

Lovetown-scenen Bandet befann sig nu i en situation där de skulle få kritik oavsett hur de valde att göra. Det hela slutade med att managern Paul McGuinness gick ut med ett pressmeddelande där han jämförde U2s biljettpriser med bland andra Bruce Springsteens (IR£20,50) och Frank Sinatras (IR£65) samt meddelade att man beslutat sänka priserna till IR£16 för ståplats och IR£18 för sittplats. På frågan om det skulle bli en välgörenhetskonsert svarade han torrt att han betvivlade att konserterna med de nya biljettpriserna skulle komma att inbringa någon vinst, men att detta i så fall var en sak mellan U2 och eventuella bidragstagare.

Några dagar innan biljetterna släpptes meddelades att konserten som planerats till den 29 december inte skulle äga rum, troligen för att ge Bono en chans att vila rösten. Som förväntat såldes de återstående fyra konserterna omedelbart slut och i tidningarna annonserades biljetter ut till horribla priser.

26, 27 & 30 december
All uppståndelse gör att stämningen den första konsertkvällen känns något olustig. Publiken hälsar dock U2 med jublande ovationer. Bono tar tillfället i akt att hylla den irländske författaren Samuel Beckett, som avlidit fyra dagar innan konserten. Under gitarrsolot i New Year's Day skojar han om de politiska förändringarna i Östeuropa och Järnridåns fall: "Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen, Rumänien - allt på grund av en man: The Edge!".

Den andra konserten är en lättnad, både för bandet och publiken, då den nervösa spänningen är borta. Bono retas med publiken: "Det är fantastiskt att vara tillbaka i…. hm…" och får dem att skrika "Dublin!". Förutom att brottstycken ur Like A Hurricane och The Stooges 1969 läggs till All Along The Watchtower och Desire, sjunger Bono en vers av Dirty Old Town, Ewan MacColls sång om Dublin. Han talar också om den irländska emigrationen: "Alla vill bo i Amerika. Inte jag - jag älskar den här staden!".

Under People Get Ready ansluter sig Maria McKee till U2 på scenen, övertar Bonos gitarr och sjunger en duett med honom. När Bono hävdar att Maria är hans andra fru och att "kön för den tredje startar utanför" lyckas han göra Dublin mållöst för första gången i världshistorien.

Innan Love Rescue Me skapar Bono också oro med uttalandet att det här är en sorts avskedsfest och att U2 efter tio fantastiska år valt att ställa till med fest för sig själva, sin publik och de människor som jobbat med bandet. "Vi måste göra någonting annat en tid framöver, måste bara åka iväg ett litet tag…". "Neeeej!" skriker publiken. Nästa dag är tidningarna fulla av rubriker som skriker ut "U2 splittras!" och ryktet far runt världen på nolltid. En av överraskningarna under andra kvällen är att extranumren innehåller en trasig Two Hearts Beat As One, som inte har spelats sedan i Atlanta 1985.

Efter två dagars uppehåll spelar så U2 en konsert som många anser vara deras bästa dittills på Irland. Extranumren innehåller bland annat uruppförandet av She's A Mystery To Me, som Bono och The Edge ursprungligen skrivit åt Roy Orbison. Vid starten av Love Rescue Me summerar U2s sångare de senaste månadernas turné: "Vi har haft väldigt roligt, bara lärt känna den sorts musik vi inte visste så mycket om. Jag förklarade för folk härom kvällen - men det kanske blev lite fel - att det här bara är slutet på någonting för U2 och det är därför vi spelar de här konserterna. Vi ger ett party för oss själva och för er. Det är ingen stor sak, vi måste åka iväg och bara drömma fram allt igen". 11 O'Clock Tick Tock spelas för första gången sedan 1987 i Hampton och är en påminnelse om hur U2 för tio år sedan började sin framgångsrika karriär.

Alla konserterna får flersidiga recensioner i de flesta tidningar, majoriteten av dem positiva. Rubriker som "When U2 come to their town" tävlar med utlåtanden som "Bono's voice has the quality of an angel after a rough night."

Nyårsafton
Nyårskonserten var planerad som en grandios final: U2s sista konsert på LoveTownturnén, deras sista konsert under 80-talet och samtidigt den första på 90-talet. (På grund av att man varit tvungna att ställa in två konserter i Amsterdam till följd av Bonos röstproblem fortsatte dock bandet i början av januari 1990 till Rotterdam för ytterligare fyra spelningar.)

U2 ville först sända Nyårskonserten live i TV över hela Europa, men då detta inte gick valde man att sända den via radio till 21 länder med 300 miljoner lyssnare. U2 annonserade också i musikpressen och uppmanade folk att spela in konserten och spara som en "officiell bootleg".

Låtlista:
Auld Lang Syne, Where The Streets Have No Name, I Will Follow, I Still Haven't Found What I'm Looking For / Exodus, MLK, One Tree Hill, Gloria, God Part II, Desire, All Along The Watchtower / All I Want Is You, Bad, Van Diemen's Land, The Star Spangled Banner / Bullet The Blue Sky, Running To Stand Still, Dirty Old Town / The Times They Are A-Changing, New Year's Day, Pride (In The Name Of Love)
Extranummer: Party Girl, Angel Of Harlem, When Love Comes To Town, Love Rescue Me, 40

Det är alltså nyårsafton 1989 i Dublin. Ett årtionde ändas och ett nytt ska precis börja. När BB King och hans band spelar står fortfarande hundratals biljettlösa fans i regnet utanför Point Depot. Några minuter i midnatt belönas deras väntan och grindarna öppnas: den här kvällen välkomnar U2 alla.

Den irländske DJ:en Dave Fanning äntrar scenen, hälsar publiken och hela det Europa som finns med via live radio välkomna och introducerar U2 som "bandet som började i den här staden för tio år sedan och bandet som har dominerat 80-talet". Under den eteriska introduktionen till Where The Streets Have No Name räknar Fanning och publiken ner. Klockorna ringer och ett nytt decennium har börjat.

Bono, Point Depot, Dublin, nyårsafton 1989 Över inledningsackorden till Where The Streets Have No Name sjunger Bono första versen och refrängen av nyårsklassikern Auld Lang Syne och med detta är publiken fast. Frågan är om någon annan konsert har inletts med passionerad allsång redan vid första låten. Bono: "Här kommer hon - framtiden. En god jul och ett gott nytt år till er alla. Det är 1990. Glöm det förflutna. Vi ska fira framtiden – where the streets have no name." Så kör en energisk Streets igång, med en sångare som gör allt för att dra med de av publiken som mot förmodan inte redan står upp och klappar i händerna: "…it's all I can do - I can do it. I can do anything!". Öppningslåten följs av en något mer tillrättalagd I Will Follow.

Eftersom det är nyårsafton tror ni säkert att jag kommer att bli alldeles sentimental, eller hur? Nå, ni har helt rätt! Finns det en framtid? De enda begränsningarna är begränsningarna i vår fantasi. Dröm fram den värld ni vill leva i. Dröm högt, på hög volym. Det är vad vi jobbar med - lyckliga jävlar!" Bono

En till en början akustisk I Still Haven't Found What I'm Looking For bygger upp till en gospelartad version av Bob Marleys Exodus. MLK och One Tree Hill gör knappast något för att dämpa stämningen och när U2 så tar upp Gloria är man där igen – i det extatiska gränslandet mellan det fysiska och det andliga.

Edge, Point Depot, Dublin, nyårsafton 1989 Efter God Part II utbrister Bono: "Kom igen, girighet är bra!" som en introduktion till Desire. All Along The Watchtower innehåller både ovanligt skarpa trummor från Larrys sida och häftiga gitarrslingor från The Edge, vilket gör kastet till en första vers av All I Want Is You så mycket tvärare. U2 utnyttjar alla möjligheter hos en spelning på hemmaplan. En passionerad Bad mynnar ut i Edges gnistrande framförande av Van Diemen's Land.

Inför Running To Stand Still talar Bono till Europa och säger "Ikväll gör vi er alla till irländare. Det här är en historia från Dublin". Under hela första versen ljuder sedan publikens sång nästan lika högt som hans. När U2 så kommer till extraraderna "I'm still running, still running" svarar åskådarna unisont "still running". Under Bonos ledning övergår man sedan till den irländska klassikern Dirty Old Town.

Bob Dylans The Times They Are A-Changing är en à capella som känns något oplanerad, men som fungerar både som en kommentar till de politiska förändringarna i Östeuropa och som en förhoppning inför det nya decenniet. Bono ropar "New day comin' 'round. New day comin' 'round!" som inledning till en New Year's Day, som inte kunde kännas mer rätt än just här, just nu.

Bono, Point Depot, Dublin, nyårsafton 1989 Inför finalen deklarerar så Bono "Dublin people got PRIDE! In the name of… " varpå hela publiken vrålar "LOVE!!" Efter Pride går så U2 av scenen för första gången den kvällen. När de återvänder proklamerar Bono "Varför bryta en tradition?", samtidigt som Edge spelar de inledande stroferna till Party Girl. Åskådarna hjälper sedan till med att fylla i "Party girl!" varje gång man kommer till refrängen.

Så småningom ansluter sig även BB Kings band till U2 på scenen för Angel Of Harlem och When Love Comes To Town. Så säger Bono att det är dags att gå och talar om hur stolt han är över att ha fått arbeta med Amnesty International. En innerlig Love Rescue Me blir den hymn som alla, oavsett trosriktning, kan ta till sig denna första morgon på det nya decenniet.

Efter detta tackar U2 för sig. Då tar publiken över och "how long to sing this song" ekar i den gamla järnvägshallen. U2 ger upp, återvänder till scenen och avslutar traditionsenligt med 40.

Vissa som jämfört de fyra Point Depot-konserterna anser att U2 på nyårsaftonen spelade på säkerhet, för att få det hela att låta bra i radio, och att detta delvis gick ut över känslan. Hur det än var med den saken så innehåller inspelningen av Nyårskonserten tillräckligt med känslomässigt engagemang för att tillfredsställa den kräsnaste U2-fan och dessutom till en bra ljudkvalité.

Ironiskt nog har konserterna från Point Depot blivit mest berömda för Bonos korta yttranden att det här var något av en final för U2. Ryktena om en splittring av bandet skulle inte upphöra förrän utgivningen av Achtung Baby hade bekräftats officiellt. Det skulle också dröja till slutet av augusti 1993 innan U2 åter spelade i Dublin. Det man då visade upp var resultatet av vad bandet drömt fram i början av det nya årtiondet. Det var dags för en annan Dublin-konsert som blivit en av U2s klassiker: ZooTV på RDS.


Marie, 2004-07-13
marie@u2.se

Läs om fler av U2s klassiska konserter under Konserterna här på u2.se.

visa alla artiklar

Dela på Facebook